Fyyyy faaaaan, jag sitter i skrivande stund och glor på en massa "gamla" foton på fejjan utav mig. Det är ett under att jag tillåtits vistas ute bland folk!!
Säger det igen, THANK GOD for GBP surgery!! :))
I spegeln så är det fortfarande samma gamla tjockis som stirrar tillbaka på mig, oftast. Vilket betyder att jag fortfarande har samma skeva verklighetsuppfattniong om mig själv. Såg tydligen inte hur jag såg ut då, och ser tydligen inte hur jag ser ut nu!! :) Det är foton som avslöjar sanningen på gott & ont!
Kom på mig själv med att tänka, herre gud dessa bilder ligger ute på fejjan & alla kan se dem!!! Men det är ju inte som om att folk inte såg mig då...???!! Det var ju rätt svårt att undvika att se mig om man säger så...
Förlåt för min självkritiska, sakrastiska ordspya.. Men jag blir faktiskt rätt chockad av att gå tillbaka och jämföra bilder så... Men det är ju i det långa loppet positivt naturligtvis!! Och det är ju en himla tur att förvandlingen just nu iaf inte gått åt andra hållet. Då hade jag ju suttit och gråtit sorgetårar just nu.
Man jag är rätt så glad faktiskt, jag har passerat den magiska gränsen av -50 kg!! - 50,6 om man ska vara petig, och det ska man ju! :)
Pysslade ihop denna på mig & mannen - det är exakt två år mellan bilderna.
Den första nyår 2009/2010 & den andra nyår 2011/2012
Jag är så glad & stolt över mig själv att jag gjort en sådan satsning på mig själv & att jag verkligen tagit tag i min hälsa & mitt liv! Känns som att jag just nu utövar en rejäl egosatsning. Annan vill må BRA både fysiskt och psykiskt! Jag är glad för OPen, för att jag klarat det så bra, för att jag tappat 50 kg i vikt, för att jag kommit igång med riktig träning, för att jag hittat till sjukgymnastiken, för att jag fått komma med i "smärtteamet", för att vi fått komma till IVFen, för min underbara familj & fina vänner, för alla mina hääärliga djur!! <3 <3 Tänk att så mkt att vara glad och tacksam över, än´te härligt!! :)
Vi var på första besöket på IVFen nu i veckan. Efter 7 mån väntetid så var det äntligen våran tur!! Och det var lite pirrigt att komma dit, någon form av antiklimax nästan, vi har ju väntat så länge & byggt upp förväntningar & förhoppningar!!
Men det gick bra, var mest info & en undersökning för min del.
Jag hade ju läst, läst o läääst på internet (vilket de sa att jag inte borde göra ;)) så jag var ju redan rätt insatt i hur det hela skulle gå till rent praktiskt.
Men det var ändå väldigt intresant och vi fick ju chansen att ställa en massa frågor. Personalen som vi träffade verkade både gulliga och snälla.
Vi får se om vi hinner starta någon innan semesterstängningen i Juli, annars var vi så välkomna till hösten!!Gaahhh, det känns direkt som 5 år i mina öron. Hur länge ska vi egentligen behöva vänta, köa, vänta & köa...
Allt i den ofrivilligt barnlöses liv handlar om väntan, väntan, väntan känns det som. Hon sa just att det gäller ju att ha tålamod & rimliga förhoppningar/förväntningar. Kom på mig själv med att småle lite, för det är ju just sådant som är så lätt att säga men otroooligt svårt att leva upp till. Sa det till henne också, och de vet ju förstås precis hur det är.
Fortfarande livrädd för själva äggplocket, usch varför ska hela jäkla resan kantas av läskiga jäkla sjukhusbesök och elände. Undersökningar, blodprov, äggplock, undersökningar, hormonbehandlingar, blodprov, väntan, väntan, väntan, besvikelser, undersökningar, blodprov, elände & väntan... Förhoppningsvis så får vi också chansen att uppleva det där goda i slutet på eländet & väntan sen, hoppas hoppas!!
Nu är det verkligen hög tid för natten!!
Ska ta med mig mina flickor upp till sängen och sova, Mannen sover fortfarande på soffan tillsammans med sin lilla valpunge. Trots att han är snäll, söt, lugnt & fin så är jag trött på att ha valp i huset! Men han är ju en guldklimp som mer & mer får även mitt iskalla hjärta att smälta!! :)
