Vi startade, vi kämpade, vi stupade..

Nu är vi en erfarenhet rikare då vi har genomgått våran första IVF behandling... Från början till slut, men tyvär utan resultat, iaf ett positivt sådant..

Började hormonbehandlingem med nässpray, fortsatte sedan med sprutor (som tas i magen) idel kontroller med hjälp av ultraljud & blodprovtagning under tiden. Sedan kom det jag fasat för, ägguthämtningen.. Jag tog faktiskt en typ av lugnande tablett kvällen innan och hoppades att det skulle ta udden av det värsta och det var nog bra.

Det gick bra till en början men på slutet gjorde det djävulskt ont!!! Man får morfinliknande preparat genom nål i armen, men på slutet klingade det av och var ingen idé att ge mer tyckte sköterskan, och läkaren ville göra klart, och jag ville skrika av smärta! :/

5 ägg fick de ut, var av 4 var mogna. De befruktades genom ICSI, dvs man hjälper spermien in i ägget genom en nål. 3 blev befruktade av de 4. På insättningsdagen fick vi tillbaka ett embryo med 10 celler, 8 var typiskt för den dagen - så vi var mer än hoppfulla över att detta var guldägget!!

De andra två skulle odlas vidare för ev infrysning för kommande behov.

Det är så svårt att veta hur man ska förhålla sig till det hela efter en sån här behandling, ska jag se mig själv som gravid, eller inte, ska man vara überoptimist eller überpessimist, hur gör man, vart tar man vägen egentligen med alla känslor och tankar!?!?!

Vi bestämde oss för att vara positiva (svårt att låta bli liksom) och vi ställde in oss på att nu gäller det, this is it!!

Snopet för oss när det hela slutade i blodbad i fredags... :((( Väldigt tidigt missfall, det gjorde ont som satan, och var en riktigt otrevlig upplevelse som jag mer än gärna klarat mig utan. Känner att det blir väldigt sakligt och med stor distans jag skriver om det hela här. Men det är nog så det måste vara. Mina känslor har varit och är till stor del fortfarande utanpå - men självbevarelsedriften slår nog i och kräver mer distans & hårdhudighet!

Det blev en stor fet smäll i ansiktet som snabbt som attan piskade oss tillbaka till ruta 1 igen!! :o( Som grädde på moset så fick vi besked om att vi inte fick några ägg till frysen denna gången. Så det är bara att starta om från början med spray & sprutor och hela härligheten igen....!!! Jag har ingen lust att börja om igen, jag ville så gärna att det skulle få vara min tur nu...!!

Hur länge ska man orka, hur fixar man att resa sig upp igen gång på gång på gång på gång... Och dessutom borsta av sig gruset och börja om igen!

Nu har vi två försök kvar, och jag hoppas vid gud att det ska lyckas för oss!! Jag hoppas att jag ska ta mig igenom en behandling till med vett & sans i behåll. Och att det ska vara vår tur nääästa gång - hoppet är det sista som sviker har jag hört.

Hur som helst så var det här otroligt tuffa dagar för mig, och jag begravde mig i sängen ett dygn. Vi hade vänner som kom på snabbvisit, men jag förmådde inte lämna min säng. Denna vännen är dessutom gravid, på slutspurten & jag fixade inte att ha en gravidmage in my face just denna dagen. Det kan vara tuff nog alla andra dagar, men denna dagen tog jag mig rätten att ligga kvar under täcket, med tårarna ihärdigt flödandes & en obeskrivlig känsla av vanmakt, sorg, smärta, tomhetfrustration och utmattning. Dessutom så mådde jag fysiskt jättedåligt på fredagen. Ont i magen (nedre delen) yr som en tok (höll på att svimma så fort jag reste mig) illamående mm.

Tack o lov så mådda jag fysiskt bättre redan på lördagen, och det kändes som om att det mesta "onda" som skulle ut hade kommit ut och det hela övergick i mer som en vanlig mensblödning.

Vi får se när det blir nya tag igen, just nu är det sommarstängt på kliniken så vi är fångade i lite av ett vakum kan man säga. Men det är väl bara att vänta o se vad som händer. Kanske kan det vara bra för kroppen att få vila lite ifrån hormondiscot och för själen att få ta igen sig lite.

För tillfället uppehåller jag mig med den urbana sporten extremejobbsöking!! Jag har A-kassa i väntan på arbete men de trevliga filurerna där har just bestämt sig för att räkna om min ersättning till en fjärdedel av vad jag haft innan. Hål i luvan liksom, hur överlever man på det?!?! Så just nu är jag rätt desperat efter ett jobb här och nu och helst igår!!!

Så har ni något till över, hojta gärna till!!

NU ska här sovas, mannen snarkar redan på soffan hör jag så jag får väl försöka väcka upp honom också och få med mig honom upp till sängs! :)

För övrigt har vi löptikar i huset igen... Nu är det Chevisen som dragit igång, och Stellisen är på gång också. Chevisen är ju dotter till Sue - mannen i flocken. Och konstigt nog så är han inte intresserad av henne för 5 öre!! Men hon däremot fjollar runt honom och hoppar runt och sprätter!! :) Så nu på kvällskvisten blev hon tillslut utvisad ifrån vardagsrummet så att vi fick en liten minut av lugn och ro! I vanliga fall är det ju hanarna som bökar och blir jobbiga, men i detta fall är det tvärrt om! Men det är bara att vara glad så känge det varar på det viset, lättare att stänga undan en dansant dam som vill krumbukta sig och hålla på, än en hormonstinn tjejtjusare som har fått kåtslag och sjunger för kung och fosterland!!

Som sagt, sova nu!

Natti alla fina <3