Long time no bloggin´...

Ja det var ett tag sen jag skrev ngt... Tiden räcker inte riktigt till tycker jag...

Har varit fullt upp med hunderiet de senaste två veckorna! Valparna blir 2 veckor på söndag och allt har gått så bra. Man började slappna av lite då alla verkar pigga & friska, runda & goa. Och Dixie verkar ha piggar på sig så bra, stumpan!

Så igår satt vi nere på kvällen och myste en stund med lite "tapas".. Och festade till det med ett glas rött på fredagskvällen o allt.

Jag hade varit i Mora under dagen och uträttat lite ärenden medans G var hemma & höll ställningarna. Skönt att komma iväg från hemmet en stund faktiskt! Jag var på Ö&B, Maxi & en sväng om till vännerna J&M och handlade lite färskfoder. Dixie behöver fortfarande skämmas bort med lite smaskig mat även om hon nu mera äter själv.

Som överraskning till mannen tog jag med mig lilla "Pappa-Björn" hunden hem.. Sötnosen! Han var en illbatting i bilen och blev lite åksjuk också, kräktes två gånger..

Allt gick bra. Sen när vi skulle gå och sova så öppnar jag dörren in till valparna och ser då blod över allt!!! Ååå jag fick direkt hjärtat i halsgropen!!

Gustav springer in och tttar vad som hänt, då blöder Dixie ur "murran", det är inte lite blod som kommit. Det är pölar på golvet, i valplådan & i sängen. Så vi tar ner henne och det fprsätter rinna blod, f'ärskt, klart & illandes rött.

Jag är väldigt dålig på att hanteras med dessa situationer just nu känner jag... Helt värdelös. Jag får panik och bara skakar. Vi ringer vet, eftersom att klockan är över midnatt så är det bara strömsholm som har öppet, och Ultuna tror jag iofs.

De ber oss att avvakta under natten, hålla koll varje timme... Jag vill helst kasta mig i bilen och åka in! Men det är stängt i Falun... Och det är svårt att åka med alla valpar och allt...

Mannen behåller lugnet och jag har fullständig panik, rädd att mista den underbara Dixiehunden!! <3

Han vakar över henne medan jag försöker samla mig och passa de andra vovvarna, vi har ju lilla valpen också! VARFÖR skulle jag ta hem honom idag?!?!?! G kommer in efter en stund och säger att det har slutat blöda nu, jag jublar lite grann inombords men skräcken har öevrtaget, absolut! Lägger mig i fosterställning under täcket med händerna för öronen och blundar! Sue krullar ihop sig tätt intill, Chevelle bredvid.

På något vis går natten och mannen förkunnar att allt verkar lugnt nu, jag fattar inte vad som händer, varför nu, det har nästan gått 2 veckor sedan OP.

Tänker att jag måste tillbaka till vännerna med lilla valpen, vi måste ju ändå åka in till Falun. Kastar mig i bilen och drar till Mora igen, de ställer snällt upp! <3 <3

Kommer hem, ringer bästan vännen och berättar, bryter ihop IGEN...

Har grymt ont i magen, magsår på antågande. Tack o lov att jag fick ny omeprazol igår!!

Läget är fortfarande till det bättre hemma. Vi tar ut Dixan, jag bäddar rent i lådan & matar valparna för andra gången idag, mjölken verkar hålla på sig iaf.. Mannen ger henne mat & hon ÄTER!! Detta måste vara ett gott tecken, hon kissar & bajsar och har endast en blodig flytning vilket iaf är normalt.

Vi ringer Falun och de meddelar att det kan förekomma sådana blödningar efter ett snitt. De förstår vår oro men ber oss avvakta. De gör anteckningar i hennes journal, ifall ifall, jag känner mig oroad, men kanske något lättad.

Hon är så fin & duktig våran underbara Dixie & tapper, hon är verkligen tapper!

Jag lagar lunch, och försöker varva ner.... Tar en värktablett, en vidrig huvudvärk tränger sig på. Manneen vaktar på finaste hundfamiljen. Jag känner mig rädd för att vara hos henne, rädd för att hon ska börja blöda igen, rädd för att hon ska bli sjuk, rädd för att mista min underbara vän!!

Det var verkligen vidrigt att se allt detta blod, överallt!! Och lukten är nästan ännu värre, det stickande, järniga lukten av blod. Den ger onda aningar & väcker liv till onda minnen...

Jag tar en långprommis med tjejjorna, dels för att aktivera dem lite & dels för att avaktivera mig själv, behöver komma ut, bort, rensa hjärnan. Jag myser först med stumpan, vill vara där för henne, visa henne att hon ska vara trygg med sin matte, kanske är det istället hon som förmedlar trygghet till mig, tröstar mig, hon är tapper min älskade underbara vän!

Nyss hemkommen efter prommisen, möttes av ett snarkande ljud ifrån övervåningen. Smyger upp och kikar, fortfarande rädd för vad jag ska mötas av, mannen halvligger snarkandes i sängen bredvid valplådan. Mamma Dixie ligger så fint vid sina barn. <3

Går ner samlar ihop en blodig matta och slänger i tvätten, hänger de tvättade tidigare blodiga handdukarna & lakanen.

Tar en macka & skriver av mig lite här, skönt att få ut lite tankar, fortfarande rädd, orolik och känner paniken ligger på lur för att kasta sig över mig igen vid minsta tecken på fara...!!!

Håll tummarna för oss!